För länge sedan pluggade jag Europakunskap på Göteborgs universitet och en text jag läste då i samband med något seminarium fastnade verkligen, dock utan att jag kunnat minnas vem som skrivit den. Det var bilden av historiens ängel som blåser iväg från paradiset med ryggen vänd mot framtiden och blicken vänd mot det förflutnas allt större hög av katastrofer som tornar upp sig framför honom, som jag inte lyckats komma ihåg vem det var som skrev och var jag kunde hitta texten igen. Var det Paul Valéry? Valéry Giscard d'Estaing? Eller nån annan? Google lyckades inte hjälpa mig heller utan det var istället när jag läste en text i förbigående i LRB som referensen plötsligt dök upp och jag fick svar: författaren är ju Walter Benjamin (ur texten Historiefilosofiska teser, inspirerad av en målning av Paul Klee).
Så, uppmuntrad klickade jag hem Benjamins Passagearbete på Bokbörsen. Och vilken MÄKTIG (åter)upptäckt - inte bara av Walter Benjamins passageverk utan också av översättaren, Ulf Peter Hallberg. Just nu läser jag Passagearbetet och UPH:s bok Europeiskt skräp parallellt med varandra och det är en fin läsupplevelse.
Kombon Benjamin och UPH är också väldigt kul att ha plockat upp för jag läste UPHs två böcker Flanörens blick och Grand Tour just under min tid på Europaprogrammet. Jag var tillräckligt gammal för att fatta att det var bra böcker, de inspirerade mig väldigt mycket, men alltför ung/ofokuserad för att ta till mig vidden av UPHs perspektiv och jag hade noll koll på hur han förvaltar och tar vidare Benjamins. Detta tidsgap på nästan 20 år har också något UPHskt/Benjaminskt över sig, att halvt glömda glimtar från förr dyker upp igen i nya sammanhang och får ny innebörd samtidigt som det såklart funnits med i det tysta under ytan, verkat i mig och påverkat mitt seende utan att jag varit fullt medveten om det. Benjamin skriver också i Historiefilosofiska teser, med en uppenbar inspiration från Proust, att "den sanna bilden av det förgångna flimrar bara förbi. Bara som en bild, som för ett ögonblick glimtar till och blottar sin innebörd för att aldrig mer visa sig, kan det förgångna uppfångas".
Bara UPHs förord till Passagearbetet som redan på sidan två visar hur effektiv Benjamin var på att fånga en essens i både historiens komplexitet och mänsklig erfarenhet med bara några få ord: "Där, liksom i teologin, själva texten utgör det historiska objektet - fixerar den ett ögonblick av den extrema flyktigheten i form av en 'uppenbarelse'" och UPH fortsätter: "Årtal och gestalter erhåller i Passagearbetet sin fysionomi i en ständig ström av citat och kommentarer,... [som] placeras in och installeras i den växande labyrinten av anteckningar, konvolut och magiska chiffer. De sinnrika kombinationerna bildar ett skimrande prisma, företeelser och gestalter teleskoperas genom nutiden och förvandlas i språket till just uppenbarelser".
Och lite senare skriver UPH i förordet: "En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga 'att införliva den nya världen med ett symboliskt universum'". UPH noterar Benjamins "inre utsatthet" eftersom Passagearbetet utgör "ett brott med den traditionella, akademiska filosofin, ett avståndstagande från vedertagna begrepp i kombination med en kompromisslös språklig sensibilitet". Benjamin skriver "kommentaren till en verklighet" och det som enligt UPH gör hans texter så unika är att de "utgör berättande, filosofisk diktning, som i dialektiska bilder konfronterar det metafysiska perspektivet med det triviala och tillämpar filosofiska insikter på för filosofin främmande områden". Det går att inte att berätta historien om moderniteten "som det egentligen var" utan, säger UPH, "de språkliga miniatyrmålningarna och utläggningarna rycks ut ur sitt sammanhang, konfronteras med sin förhistoria eller tillägnelse, hänvisar till och bekämpar varandra." Enda sättet att förstå Paris och 1800-talet är genom citat och kommentarer. "Om det finns en historisk sanning", skriver UPH, "som 'dialektisk bild', ofrivilligt minne eller uppenbarelse" så är den i ständigt rörelse "mellan det förflutna och den aktuella historiska situationens nutid - skrivandets eller läsandets ögonblick". Citatet och kommentaren punktbelyser historien, "i bästa fall" skriver UPH "utan att likvidera företeelserna med förklaringar" och citerar Benjamin: "En sanning är inte ett avslöjande som förintar hemligheten, utan en uppenbarelse som gör den rättvisa". Detta är såklart också mycket Proustskt.
Det är intressant att läsa Europeiskt skräp, UPHs berättelse om sin pappa Ulf Hallberg som ägnade sitt liv åt att samla på perspektiv ur Europas och världens kulturhistoria genom både böcker, tidningsurklipp, konstverk och andra artefakter såsom antikviteter och souvenirer. "Sinnrika kombinationer" av "företeelser" som inte får "likvideras med förklaringar" utan där sanningen finns i allt som flimrar förbi och som pappan samlar i en personlig, historisk konstruktion? Walter Benjamins historiefilosofi omsatt i praktiskt leverne? Det är onekligen fascinerande hur UPHs beskrivningar av sin uppväxt och pappans liv och livshållning rimmar så väl med Benjamins förhållningssätt till sitt stora projekt om Paris i Passagearbetet.
S 152 i Europeiskt skräp:
"Min pappa sa att jag borde hämta tillbaka Walter Benjamin, som han kände sig befryndad med både som samlare och tänkare. Det hade jag väl på sätt och vis gjort när jag översatte honom, men min pappa krävde mer. Han sa att i den besvikelse Benjamin måste ha känt när han i Port Bou som jude på flykt undan nazisterna förvägrades inresetillstånd i Spanien den 25 september 1940, fanns det förmodligen också en förtvivlan över att inte ha klarat av att redigera det stora verket om Paris. Min pappa visste vad det ville säga att sitta med fullstoppade konvolut, sprängfyllda mappar, pärmar, citat och lösa anteckningar. Han sa att Benjamin i det ögonblicket hade hela det europeiska skräpet på sina axlar och att denna förtvivlan (över skräpets omfång och intrikata, fortfarande icke fullständigt utredda konstellationer) varit avgörande för Walter Benjamins självmord."
S 172:
"Den israeliske skulptören och bildkonstnären Dani Karavan skapade 1994 sina 'Passager' i Portbou, en plats tillägnad Walter Benjamin och alla som tvingades i exil 1933-1945. 87 trappsteg leder ner mot havet, i en smal tunnel av järn, en korridor utför klippan. Vid nedersta trappsteget en väldigt glasskiva, och där ute det virvlande havet, det kalla och ogenomträngliga, det onåbara djupet, strömvirveln ner. Ingraverat i glasskivan, ett enda Benjamincitat: 'Det är svårare att hedra de namnlösas minne än de berömdas. Den historiska konstruktionen är till för att helga de namnlösas minne'.