Det vankas bokcirkel, med ett lager-på-lager-tema, eller kanske är det koncentriska cirklar? I vilket fall så är det en trippelnöt (trillingnöt?): Ulf Peter Hallberg, Walter Benjamin, Marcel Proust. Förstås tre litterära figurer som bygger på varandra: Benjamin på Proust, Hallberg på Benjamin.
Man måste börja någonstans, och jag börjar med att bläddra i Ulf Peter Hallbergs essäbok Flanörens blick, först utgiven 1993, andra utgåvan 1996. En av de böcker som inspirerade mig allra mest när jag var kanske mellan 20 och 28. Nu kommer jag tillbaka till den som 37-åring, och funderar: vad är det egentligen som händer i denna bok?
Det börjar med läsning som barn av en berättelse om en röd ballong. Den har aldrig fångat mig något vidare, men mynnar ut i en slags programförklaring om flanören och idén om att "kunna undvika livströttheten genom att bejaka nyfikenheten, existensens motor. /.../ Irrgången är för denne flanör besläktad med berättarkonsten, erfarenhetens uppenbarelseform." Därefter barkar det av i Berlin. Början är vacker:
"Vintern har sin tunga berlinhimmel, grå av kol och damm. Det är arbetshimlen, den stora tunga kappan som sveper in honom i sina veck. Björkarna på gården har inga blad, och i grannhuset lyser de främmande interiörerna ständigt med rörliga reliefgestalter, ett dockhus med figurer ur strindbergska familjeinfernon. ..." (s. 13)
Flanören, författarens alter ego, traskar runt i ett Berlin där trappuppgångarna är stinna av stekos, där fönstren på nedre botten befolkas av tanter som sover på en kudde, och där kaféerna är gamla, insuttna och fulla av historier. I det första kapitlet träffar han författarna Reinhard Jirgl, Irina Liebmann och, i Chemnitz, Barbara Köhler. Inte några författare som man hör mycket av idag, om man ens gjorde det på 1990-talet i Sverige. Och det är ju en självmedvetet europeisk bok: skriven av en svensk boende i Europa men också resande i Europa, som tidigt refererar till det sena 1800-talets stora skandinaver på Kontinenten. Författarna introduceras genom sitt tal, genom långa samtal och utläggningar om samhället, historien, kulturen och politiken. Genom valen av samtalsämnen och samtalspartners får berättelsen sina röda trådar och sin tematik, varav den kanske mest centrala är det postkommunistiska tillståndet i Europa. Muren har fallit ett par år tidigare och decennier av öststatskommunism, med dess förtryck och förljugenhet -- som diskuteras utförligt med Jirgl, Liebmann och Köhler -- är slut, att ersättas av något nytt, oklart vad. Flanörens blick säger inte mycket om detta utan gräver snarast i de europeiska medvetandena.
Vad var det då som fascinerade mig så med denna bok, av alla böcker, när jag var i 20-årsåldern? Jag tror att det är så enkelt som att det handlar om att upptäcka världen. Flanörens blick är en resande bok -- efter det första kapitel som håller sig i Hallbergs eget Berlin (han bor på Winterfeldtstrasse, lär jag mig i en intervju), så rör den sig till Paris i kapitel två, och vidare till New York (kapitel tre), Moskva (kapitel fyra), Wien (kapitel fem), byn Gomgosszeg där Peter Nádas bor, och så tillbaka till Berlin, med tåg, förbi Ostkreuz, där min vän Kathi bodde på Corinthstrasse just åren då jag läste Flanörens blick med stort intresse... Flanörens blick är en hyllning till fantasin, intellektets frihet (som en ballong mot skyn, eller som en dissident som murar in sig själv i sitt bibliotek fullt av Foucault i samizdatutgåvor), till upptäckandet, inre och yttre resor. Allt detta tror jag matchade mitt 20-åriga medvetande alldeles perfekt.
Med tanke på att Trippelnöt inte bara är en bokcirkel utan också en gemensam resa till Paris: låt oss se vad Hallberg och hans Flanör har att säga just om Paris. Kapitlet, "Parfymerat paradis", börjar med ett citat från Baudelaire:
"En personlig blick, den aspekt från vilken författaren ser tingen, och därtill ett sataniskt lynne. Det övernaturliga omfattar den allmänna färgtonen och uttrycket, det vill säga intensiten, klangen, klarheten, vibrationen, djupet i tid och rum."
Flanören kommer förstås till Paris med nattåget, och efter några inledande betraktelser befinner han sig i Luxembourgträdgården, byggd av Maria di Medici, änka efter kung Henri IV, på 1600-talet. Cat callingen pågår för fullt i parken, men "oron driver honom ut på trottoarerna", till Marais, place de l'Odéon, "Han läser levnadsödena i ansiktenas skriftrynkor, medan han söker sig ner mot Seine för att låta vinden över vattnet stryka över ansiktet. Nu tyckre han sig skymta stadens fysionomi, glittrande ögonkast från husfasadernas rutor, en svag ton av ockrarött i det gå, likt en förhoppning inför kvällen." (s. 52) Det flirtas på Pont Neuf och flanören går vidare förbi Châtelet, Hallarna, upp mot Strasbourg St. Denis. Aids-epidemin pågår ännu och Flanören betalar 5 franc till en slags gatumusiker som istället för musik citerar världslitteraturen ur minnet mot betalning: Rilkes Duinoelegierna, 5 franc. 1939 intervjuas James Joyce, oende på rue Edmond-Valentin, av Time med anledning av utgivningen av Finnegans Wake. De vackraste fotografierna av Walter Benjamin i Paris, under arbetet med Passagearbetet, togs av Gisèle Freund.
"På vissa fotografier är kameran så nära doktor Benjamin att man känner hängivenheten i hans blick, där han går bredvid den pratgladna och förslagna unga fotografen på en av deras gemensamma vandringar genom Tuilerieträdgården och bort längs kajerna. De stannar till vid buiquinisternas stånd och han letar efter sällsynta barnböcker. Sedan går de till ett litet kafé vid Odéon och spelar schack.
--Han tyckte inte om att förlora. Du måste förstå att Benjamin för mig, en ung kvinna på tjugofem år, framstod som en äldre herre. Vad är inte fyrtio år för en ung kvinna! Och han såg ju dessutom tio år äldre ut. Han rörde sig om en gammal man. Jag hade stött ihop med honom på Ibiza några år tidigare, men jag vågade knappt tilltala honom av ren respekt för hans lärdom.
På ett porträtt från författarmötet i Abbaye de Pontigny går doktor enjamin längs floden, blicken är fixerad vid en smörblomma som han håller i handen. Några dagar tidigare har han antecknat i sin lilla svrta anteckningsbok: 'Allegorikern utgör på sätt och vis samlarens motpol. Han har avstått från att kasta ljus över tingen genom att undersöka vad som är besläktat med eller tillhör dem. Han löser dem ur deras sammanhang och överlåter åt sitt djupsinne att kasta ljus över deras betydelse.'..." (s. 60)
Samtalet med Gisèle Freund är starkt, och efter detta vandrar Flanören vidare till Collêge de France, grundat 1530.
"Under Foucaults föreläsningar var sal 8 alltid smockfull. Amerikaner och japaner vallfärdade med kassettbandspelar som placerades på bordet framför mästarens mun. En blyertspennas fall mot golvet utgjorde en veritabel explosion i den laddade tystnaden, när Foucault analyserade Platons brev. /.../ Filosofen själv var mindre uppjöjd; utanför institutionen stötte flanören plötsligt på honom på möten om mänskliga rättighter och sympatiaktioner för hungerstrejkande polska intellektuella." (s. 63)
Nu är det Barthes (d. 1980) efterträdare Yves Bonnefoy som föreläser om Baudelaire och resonerar om färgerna i dennes verk. Bonnefoy intervjuas också, hemma i sin lägenhet på rue Lepic i Montmartre, om surrealismen, Walter Benjamin, Paul Celan, och skrivandet.