Hamnade nyligen av en tillfällighet framför en dokumentär om riksspelmannen Görgen Antonsson, "Görgen med G" som ligger på Svt play.
Bortsett från all fantastisk musik är den en fascinerande inblick i en spelemans liv och bakgrund. Antonsson är uppväxt på en bondgård i södra Hälsingland och var redan som barn en fiolvirtuos, så till den grad att hans pappa som introducerat instrumentet för honom själv slutade spela. Även om jag inte riktigt fattar varför så är det i alla fall ett slående inslag i historien om hur Antonssons spelande växt fram.
I dokumentärer får vi följa Antonsson i hans olika gebit: som folkmusiker och spelman på konserter, stämmor och workshops. Som skådespelare på länsteatrar och i frigrupper. Och som privatperson: som motorcyklist, muskelbyggare och hemmansägare. Han bjuder på många bra anekdoter från folkmusikens värld och det är väldigt intressant att höra hur varje spelman har sin unika stil och hur stycken och låtar traderas vidare från person till person genom tiden.
Och det är underbara bilder från folkmusikrörelsens olika träffpunkter - fäbodvallar, gårdstun och hälsingländska gräsängar fulla med husvagnar och partytält. Klipp av Antonsson på bryggor vid älvstränder med sina bara ben dinglande i vattnet spelandes bitterljuva polskor i sommarkvällen. Antonsson bakom ratten längs landsvägar genom böljande sommarlandskap, där han svarar på frågor om livet som kulturarbetare.
Men det som verkligen grep mig med det här programmet är Antonssons uttryck när han sätter fiolen till hakan och spelar. Hela det fysiska uttrycket förändras, han börjar röra sig smidigt och nästan kattlikt till musiken - och framför allt förändras blicken. Blicken!!!! Jag kommer att tänka på min latinlärare på gymnasiet när hon berättade om Dionysos, det måste varit något sånt här hon menade. Antonsson blir liksom förbytt, hans uttryck ändras på ett snudd på kusligt sätt. Och ofta händer samma sak med hans lyssnare, särskilt klippen från en krogspelning med ett folkrockband Antonsson spelar med tycker jag visar vilket grepp han tar om publiken, de blir liksom utom sig. Den känns som en blick som kan spela både vettet och kläderna av precis vem som helst (utom möjligtvis prins Carl Philip, rätt kul segment på honom stonefaced i publiken på kronprinsessans födelsedag).
Men själv är jag i alla fall förtrollad. Görgen Antonsson står väldigt högt upp på min bucket list över livemusik att se när det blir möjligt igen.