När jag var kanske 21 och, som jag tyckte, politiskt desillusionerad (ha!) efter politiskt aktiva gymnasieår, fastnade jag för några – slitna, vet jag nu – rader ur en dikt av Yeats:
”The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.”
Ja så är det, tänkte mitt 21-åriga jag. Barnsliga gymnasister rusar in i politiken och tror – ”full of passionate intensity” – att de kan förändra allt, men vi livserfarna 21-åringar har minsann genomskådat det där.
Det var en fas, och den gick över. Men för vissa gör den aldrig det. Bengt ”Benke” Ohlsson, Johan Hakelius och i någon mån Viktor Barth-Kron gör alla sig ett gott leverne på att vecka in och vecka ut skriva krönikor som lyder – min parafras:
”Hå hå ja ja,
Högern tycker si och vänstern tycker så.
Men vi allvetande betraktare, de blaserade posörerna, vet att det är helt meningslöst.
Så vi gör oss lustiga över dem istället.”
De gjorde en världsvan grimas av obryddhet när en vindil kom, och grimasen fastnade. Likgiltighet som ersatz för sprezzatura.
Jag kom att tänka på det här när jag häromdagen satt ochlästeAftonbladet från 1868 och en 1860-talets Hakelius skrev en lustig krönika om modet ”att göra strike”. Så här 150 år senare: jovisst kan man skoja om murare, skräddare och timmermän som ställer till med oreda, men å andra sidan får man nog också säga att de hade rätten på sin sida – vågar jag säga det, historien på sin sida.
