Rätt mycket av min tid spenderar jag på en koboltblå soffa i Sätra, en förort i sydvästra Stockholm. Med läsning, eller kanske teve. Eller bara att se ut genom fönstret. Jag älskar de här fönstren. Det är ett ganska stort vardagsrum, brett, i en tvåa med kök. Genomgång, med köks- och sovrumsfönster (och balkong) mot väster, och vardagsrum mot öster. Utsikt ut över en dunge. Sätra byggdes på 1960-70-talen med lägenhetshus i betongfunkis och serieproducerade villor med träfasader. Det är rätt backigt i Sätra. Så många hus har väldigt fina perspektiv ut genom fönster och från balkonger. Ljusinsläppen är genomtänkta av välmenande socialingenjörer. Vårt hus ligger på toppen av en backe, så det finns ingen insyn in i vardagsrummet. Utsikten går mot den där dungen, och nerförsbacken, och ett annat 60-talshus några tiotals meter längre ut mot vänster. Här kan man ligga på soffan och se ut genom fönstret. Soluppgången över gärdet nere i Sätradalen. Snöfall. Gråa himlar. Livsluft. Det är fantastiskt, i det lilla.