...
My heart and I agreed to wait
for you, I’m glad.
It seems so long ago
Joy, that I never knew
Time never will exist for me
And you again
Strophe 3
[Instrumental]
Strophe 4
My heart and I agreed to wait
for you, I’m glad.
It seems so long ago
Joy, that I never knew
Time never will exist for me
And you again
Så här mer än femtio år efter Ornette Colemans genombrott med dunder och brak i slutet av 50-talet är det väl hans tidiga skivor -- Shape of Jazz to Come, This Is Our Music, Free Jazz etc -- som utkristalliserat sig som hans mest erkända klassiker, men en skiva som man inte bör missa är Science Fiction från 1972. Här finns topp-spräckjazz som ”The Jungle is a Skyscraper”, men också två fantastiska låtar med sång, av indiska Asha Puthli, varav en är kärleksballaden (!?) ”All My Life” (för en musikologisk analys, se Nathan A. Frink här). Energin i kompet är stor med två trummisar och en frenetisk Charlie Haden, samtidigt som de fyra blåsarna bara kommer och går och spelar temat, i fantastisk kombination med Puhtlis sång. Och det hela blir så fint, och samtidigt så starkt. NPR: ”There's not even a solo here, but the strength of the internal harmonies — and the band's sheer force — buoys the whole sloppy, surprisingly tender and wonderful mess.”
Tre till fantastiska låtar just nu:
Avett Brothers, ”The Clearness Is Gone” (2013)
Colin Blunstone, ”I Don't Believe in Miracles” (1972)
Joni Mitchell, ”Refuge of the Roads” (1976)